Wangs livsvisdom

Vackra själ, 

Under morgonens journalskrivning så påmindes jag om flera episoder där jag hängivit mig åt att utvärdera åt andra. Det vill säga, jag bestämmer, utan att fråga, vad min insats/närvaro har haft för betydelse för den andra individen utan att fråga eller på annat sätt ta reda på mer.  Otroligt fräckt och dumt.  Tillika bestämmer jag ofta i ögonblicket vad en händelse kommer att innebära för mig i framtiden och därmed låser jag mina vägar framåt och utgången av händelseförloppet.  Är du med på min tanketråd? 

Under morgonens journaling blev jag påmind om ett möte som skedde för fem-sex år sedan och, som då, var mycket smärtsamt. Idag föll poletten ner och hela energiförloppet visade sig i sin helhet.  Skillnaden på då och nu var tiden som runnit mellan händelserna men också den mognad som ägt rum i mig. Vad vill jag säga med detta?  Jo, var närvarande i nuet (det vet du redan) och plocka upp energivibrationen där!         

Ta den med dig, känn på den men vänta med utvärderingen!  Något som ruskar dig idag och som gör dig obekväm kan vara "morgondagens guld", om detta vet du intet idag. Släpp taget om utvärderingen i nuet. Låt det ske!  

Följ med på Wangs historia och låt mig veta vad det väckte i dig!  NAMASTE,  Maud 

För mycket, mycket länge sedan levde en åldrande bonde vid namn Wang på det vida slättlandet invid den mäktiga floden. Wang var fattig på jordiska ägodelar men rik på klokskap. Dock ägde han ett ting av värde och det var en sagolikt vacker, vit häst.

Många hade velat köpa den vackra, vita hästen men Wang hade alltid nekat, den vita hästen var hans vän och vänner sålde man inte. En rosaskimrande gryning när den gamla åkermannen kom till stallet för att utfodra sin vän var den vita hästen försvunnen.

När Wangs grannar fick reda på vad som hade hänt kom de rusande till hans stuga. Men inte för att beklaga hans förlust utan för att tala om för honom vilken dåre han hade varit som inte hade sålt den vita hästen medan tid var. Då hade han haft lite pengar att leva av på sin ålders höst. Ack, vilken olycka som nu drabbat honom, ropade de i kör.

Den gamle åkermannen log ett outgrundligt leende och svarade lugnt: ”Det enda vi med säkerhet kan veta är att min häst inte längre står kvar i sin spilta. Om det är en olycka som ni hävdar, eller rent av en välsignelse, det äger vi ännu ingen kännedom om. Det vi människobarn kan se av livet är blott en liten skärva. Vad framtiden har i sitt sköte kan vi inte veta!”. Wangs grannar skakade på huvudet. De hade alltid tyckt att han var lite konstig och annorlunda och nu hade de fått det bekräftat.

Ett månvarv hade passerat i det vidsträckta slättlandet när folket i den gamle mannens by en morgon väcktes av dånande hovslag. De sprang ut från sina hus och fyllda av förundran betraktade de det magnifika skådespelet. Den vackra vita hästen hade inte blivit stulen, nu återvände den till byn, men den kom inte ensam. I sällskap hade den tolv andra, lika sagolikt vackra, vita vildhästar.

Wangs grannar samlades även denna gång utanför hans lilla stuga, men inte för att klandra honom, utan för att gratulera honom. ”Du hade rätt, kära granne, det var ingen olycka att din häst försvann. Det var en välsignelse.”  

Den gamle bonden log återigen sitt outgrundliga leende och svarade dem: ”Det kan vi inte veta den här gången heller. Det enda vi med säkerhet vet, är att min vita kamrat har valt att återvända och nu i sällskap med sina vilda vänner. Om du bara läser en enda mening i en bok hur kan du då bedöma hela boken?"  Folket i byn sade inte emot honom, men inom sig tänkte de att han allt var en otacksam dåre.      Nu ägde han faktiskt tretton vita hästar, var inte det en välsignelse?

Mannens ende son började rida in de vilda hästarna men redan efter några dagar blev han avkastad och i fallet bröt han ett ben. Återigen samlades grannarna utanför åkermannens stuga. ”Du hade rätt den här gången också, det var ingen välsignelse att de tretton hästarna kom till dig. Nu har din ende son skadat sig illa. Han kan inte längre arbeta och tjäna pengar så att ni får mat på bordet. Vilken olycka”.                           Wang log och svarade: ”Vi kan inte veta om det som hänt är en olycka eller en välsignelse. Det enda vi vet är att min son har brutit benet. Ett enda penseldrag räcker inte för att kunna bedöma ett helt konstverk.”

Ett månvarv till hade passerat när ett krig utbröt i det vidsträckta slättlandet och alla unga män tvingades ut i konungens strid med grannlandet. Dock inte den gamle mannens ende son eftersom han hade brutit benet och därför inte kunde strida. Folket i byn strömmande än en gång till den gamle åkermannens stuga. ”Du hade rätt igen, käre granne, det var ingen olycka att din ende son bröt benet. Nu behöver han inte gå ut i vår konungs krig, du får ha honom kvar hos dig. Vi däremot, vi kanske aldrig får se våra söner igen”.

 Wang log sorgset, betraktade sina bedrövade grannar och sade:  ”Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att era söner har tvingats ut i konungens krig och att min son är kvar här hemma. Var inte så snara att döma, ty då stelnar era sinnen.  Endast ett ting kan vi veta och det är att livets väg är oändlig. När en väg tar slut, har en annan precis tagit sin början.  När en dörr stängs, öppnas alltid en annan. När du har kämpat dig uppför en hög bergstopp upptäcker du att det finns en annan, ännu högre bergstopp som lockar i fjärran. 

Våra liv är en enda lång resa och vad som väntar bortom nästa vägkrök får endast den veta som fortsätter att gå! 

** Låt tidens vatten få skölja genom upplevelsen innan du utvärderar.  Grunda dig och låt Moder Jords inverkan speglas i din upplevelse innan du utvärderar.  Ja, tillåt elden att upplösa det oväsentliga och triviala så att din upplevelse få framstå som den tråd i väven den faktiskt är.  I kärlek,  Maud